Whitesnake - Razamanaz
Först i dagens inlägg vill jag gå tillbaka till året innan jag föddes nämligen 1973 och en platta som lämnar mig helt nollad efter lyssning. Jag vet inte vad jag skall lyssna på efter jag spelat skivan och detta är både bra och dåligt. Bra för att skivan är så pass bra, dåligt för att det brukar bli att jag stänger av stereon efter skivan och det vill jag egentligen inte. Visst man kan slänga på uppföljaren "Loud n' Proud" men det känns alltid som något saknas.
Razamanaz blev Nazareth's genombrottsskiva och "Broken Down Angel" var den mest framgångsrika låten listmässigt ifrån skivan. Med skivan inleddes alltså deras mest framgångsrika period en period som skulle hålla i sig fram till 1976-77 då man producerade mängder av klassiker som fortfarande spelas live. Visserligen hade man även efter dessa år framgångar men då i mer begränsad form.
Razamanaz ger en perfekt mix av blues och hårdrock eller vad sägs om detta spår där orginalgitarristen Manny Charlton spelar lite Slideguitar.
Nazareth spelade ofta in låtar av vissångare som Woody Guthrie eller på uppföljande skivan en av deras mer klassiska låtar i katalogen Joni Mitchells "This Flight Tonight".
Glöm nu inte att kolla upp Nazareths 70-talskatalog som är väl värd pengarna. Kolla även upp deras nya skiva The News som är släppt i år som påminner ganska mycket om forna dar.
Onsdagen den 17/12 begav jag mig till Scandinavium, Göteborg för att se mitt all time favoritband Whitesnake. Efter sommarens konsert på Sweden Rock Festival hade jag inte så stora förväntningar eftersom då sjöng David Coverdale verkligen dåligt, tack och lov var det mycket bättre denna gång där Coverdale hittat lite andra stämmor att sjunga i som förstås gjorde upplevelsen mycket bättre än i somras. Coverdale som nu är 57 år gamal kraxar tydligt i sin sång flera gånger under konserten och ibland tittar jag ner i backen och vill nästan försvinna. Men som nämnt tidigare väljer Coverdale oftare de mörkare stämmorna och håller ihop det riktigt bra.
Kul är också att man tar med 4 nya låtar ifrån senaste plattan, en platta som är riktigt bra och innehåller låtar i alla dess tempo, med starka refränger och melodier.
Jag har bara en sak att klaga på och de är ensamsolon!! Om man nu måste ha med solon (och det måste man nog om Coverdale skall få en andningspaus) så kan väl gitarristerna åtmistone anstränga sig lite och försöka spela och inte bara gnissla, framkalla rundgång och se allmänt fjantiga ut. Lägg på dessa solon till ett trumsolo som inte ger någon vidare upplevelse.
Bandet är i låtarna annars väligt tight och kompetent och hjälper utmärkt till med stämsång där alla utom trummisen sjunger.
Whitesnake består i dag av:
David Coverdale (förstås), Reb Beach (g), Uriah Duffy(b), Timothy Drury(keyb), Chris Frazier (tr) och låtskrivarpartnern Doug Aldrich(g).
Låtlistan i Scandinavium var:
Intro
Best Years
Fool For Your Loving
Can You Hear The Wind Blow
Love Ain't No Stranger
Lay Down Your Love
The Deeper The Love (Akustisk)
Is This Love
Guitar Duel
A Fool In Love
Drum Solo
Slow n' Easy (önskad från publiken Aldrich Akustisk gura DC sång)
Ain't Gonna Cry No More (Akustisk)
Ain't No Love In The Heart of The City
Give Me All Your Love
Here I Go Again
------------------------------------------------------------
Eaxtranummer:
Still of The Night
Soldier of Fortune (hela med akustisk gura och keyboard)
Burn / Stormbringer / Burn
2007 års bästa platta
2008 börjar gå emot sitt slut men innan det har hänt så kan jag ju inte summera mina favoriter. Därför vill jag ge tips om 2007 års bästa skiva som var en comeback som hette duga.
Eller ja comeback var det väl inte då bandet uppstod igen i början av 2000-talet efter att legat nere sedan 1995. Första combackplattan av Magnum var ju "Breath of life" 2002.
Men 2007 var alltså året som Magnum hittade sitt forna sound, soundet som fick dem att slå på bred front. Succen med ""Princess Alice and the broken arrow" kommer sannolikt inte bli lika stor som med "Wings of heaven" men de har i alla fall släppt en skiva som håller minst lika bra klass med en fantastisk produktion utav gitarristen, låtskrivaren och mannen som håller i de flesta av bandets trådar Tony Clarkin.
Den svulstiga ljudbild som bjuds med keyboard som breddar och gör soundet komplett hörs här i "Like Brothers We Stand" ett ihopklipp som förtäljer kortfattat om Magnums karriär. Det som också slår mig är att man hittat ett naturligt kraftfullt trumljud, trummorna som för idag övrigt hanteras av Jimmy Copley.
Sjunger gör som vanligt Bob Catley och det med bravur, det låter som karln lever kvar i 1988 med samma stämma
utan att avvika i kraft, detta trots eller kanske tack vare att han är med överallt och sjunger i olika projekt. Jag kan dessutom intyga att det inte bara är på skiva han låter bra då jag i somras hörde honom live med Avantasia på Sweden Rock Festival.
Så missa inte att kolla upp 2007 års bästa melodic platta så lovar jag att en bit in på det nya året delge vilka album som ligger i topp 2008.
