melodicrocktips

2008 börjar gå emot sitt slut men innan det har hänt så kan jag ju inte summera mina favoriter. Därför vill jag ge tips om 2007 års bästa skiva som var en comeback som hette duga.

Eller ja comeback var det väl inte då bandet uppstod igen i början av 2000-talet efter att legat nere sedan 1995. Första combackplattan av Magnum var ju "Breath of life" 2002.
Men 2007 var alltså året som Magnum hittade sitt forna sound, soundet som fick dem att slå på bred front. Succen med ""Princess Alice and the broken arrow" kommer sannolikt inte bli lika stor som med "Wings of heaven" men de har i alla fall släppt en skiva som håller minst lika bra klass med en fantastisk produktion utav gitarristen, låtskrivaren och mannen som håller i de flesta av bandets trådar Tony Clarkin.

Den svulstiga ljudbild som bjuds med keyboard som breddar och gör soundet komplett hörs här i "Like Brothers We Stand" ett ihopklipp som förtäljer kortfattat om Magnums karriär. Det som också slår mig är att man hittat ett naturligt kraftfullt trumljud, trummorna som för idag övrigt hanteras av Jimmy Copley. 

Sjunger gör som vanligt Bob Catley och det med bravur, det låter som karln lever kvar i 1988 med samma stämma
utan att avvika i kraft, detta trots eller kanske tack vare att han är med överallt och sjunger i olika projekt. Jag kan dessutom intyga att det inte bara är på skiva han låter bra då jag i somras hörde honom live med Avantasia på Sweden Rock Festival.

Så missa inte att kolla upp 2007 års bästa melodic platta så lovar jag att en bit in på det nya året delge vilka album som ligger i topp 2008.

Som ni kanske märker kan diskussionen hållas vid liv länge och gör gärna det i kommentarer här på sidan så hörs vi där.

 FUNKAR, FUNKAR INTE...

på den senare delen av skivan blir det lite segt. "Love Child" heter den bästa låten på skivan som också denna finns på senare delen av skivan.

Jag har givetvis inte glömt av debutskivan som är en klassiker bland intresserade av melodisk hårdrock.  Debuten bjuder på starka låtar med tyngd i arrangemangen men även med känsla och lite blues implementerad i lirandet här "Jelly Roll".

Det finns tyvärr inte så många klipp på tuben men jag postar upp två till här som den första ifrån "Nothin but trouble" och andra ifrån debuten.

Save my love och Billy

Med plattan "Hooked" invigde min bästa kompis mig för gruppen. Efter presentationen av "Hooked" köpte jag ett par plattor med Great White vilket ytterligare fick mig att gå igång på gruppen. Idag tycker jag de fortfarande har ett skönt sound då de håller kvar vid det som gjort dem kända. Senaste plattan kom 2007.

Hooked: efter och före censur. 

Nästa album är ett som jag inte visste hade gått igenom censur och det är en klassiker. 

Bon Jovi's "Slippery when wet" har också fallit under den stora klubban för nej, nej i USA. Nu är jag van släppet som är officiellt och för mig är det omslaget som gäller, men tittar man på det censurerade omslaget kan jag inte tycka annat än att det är löjligt att censurera det. Visst foto är taget i brösthöjd på tjejen men hon har kläder på sig...mer eller mindre.

Jaja plattan skulle i alla fall bli Bon Jovi's stora genombrott efter 2 tidigare försök. Resten är som de säger historia.

Bon Jovi's senaste platta kom 2007.

Slippery when wet: efter och före censur

Ännu en klassiker som inte riktigt höll men inte på grund av censur utan på grund utav att flertalet handlare vägrade sälja skivan just för omslagets utseende är "Appetite for destruction",  däremot finns bilden kvar inuti CD-häftet. 

Apitite for destruction: efter och före protest

De säger  att ny platta skall släppas i år. Det finns till och med ett releasedatum, men ärligt talat så tror jag det först när jag ser det.

Både Bon jovi och Guns and Roses är så stora namn därav att jag inte nämner så mycket om dem. Har du mot förmodan inte hört banden så mycket rekommenderas "Slippery when wet" och "New Jersey" och "Keep the faith" som inkörsport för Bon jovi.

I Guns and Roses fall är det bara "Appetite for destruction" som är helgjuten, de båda samtida släppen "Use your illusion I och II" är lite ojämna och skulle varit en helgjuten platta om man endast släppt en sammanställd skiva utav de två, alternativt en dubbelplatta. Däremot innehåller de båda sistnämnda kanske några utav bandets bästa låtar.

Idag skall vi ta ut svängarna lite då vi kommer nosa på den lite proggresiva sidan av rocken. Dock håller vi oss kvar i den melodiska fåran. Kanske detta inte är något för den traditionelle melodicrocklyssnaren men ibland måste man ta  svängarna lite.

Kom ihåg att en bra låt är en bra låt!

Cloudscape från Helsingborg upptäckte jag vid debutsläppet 2005 då några av medlemmarna promotade sin grupp på Sweden Rock Messageboard. Efter denna promotion har det gått 3 plattor med senaste släppet i år - 2008.

Det som gör att man fastnar för gruppen är deras förmåga att skapa melodier i sina arrangemang, då i form av sångmelodier och gitarrmelodier, allt backat av en tung rythmsektion (läs trummor och bas). Dessutom backar man upp sina arrangemang med en keyboardmatta som passar in perfekt i låtarna.

När andra skivan släpptes "Crimson skies" kändes det till att börja med som gruppen inte riktigt levererade vilket var en tanke jag snart skulle få svälja. 

Om den självbetitlade debuten innehöll ett par riktiga monsterlåtar, som förmodligen fortfarande tillhör toppen av deras låtkatalog, har uppföljaren en jämnare låtkvalitet med fler influenser än debuten bland annat orientaliska inslag. 

Så till nutid och "Global Drama" som tredje skivan heter där man har vidareutvecklat de exotiska inslagen med sitar som spännande ingrediens och att man lägger in akustisk gitarr i en annars så tung ljudmassa viket ger en skön kontrast.


Man kan känna igen gruppen i alla skivorna då Cloudscape håller kvar vid sitt sound med mindre förändringar för att komma framåt som band, gissar jag. Förändringarna har än så länge varit positiva och det finns ingen anledning att tro att fortsatt utveckling skall försämra. Och precis som Cloudscape har gjort bör man nog göra tycker jag, förändring i små steg ger en positiv effekt.

Jag kan rekommendera att se bandet live om de kommer i din närhet. Live ger gruppen nämligen en extra dimension, som visar upp ett tight och samspelt band med en utmärkt frontperson. Avslutningsvis ett klipp som kanske inte gör bandet full rättvisa då de helst skall spela i mörker med en schysst ljusrigg i ryggen. 

Efter ett par hektiska dagar kommer nu ännu ett inlägg. Tro det eller ej jag klarade min tenta.

Ända sedan 50-talet har gitarristen alltid fascinerat människan. Vare sig den hetat Chuck Berry,  Ritchie Blackmore, Lita Ford(jämnställdhet du vet) eller Joe Satriani.
Fascinationen har lett till att skivbolagen släppt mängder av instrumentala plattor gissningsvis för att få fram den där nästa stora stjärnan.

Under min tid som recensent på metalshrine.se fick jag ett gäng instrumentala plattor av mer eller mindre bra kvalitet. Ett utav de namnen var Marco Sfogli en Italiensk strängbändare som har arbetat med mängder av etablerade artister.

Vid en första lyssning var jag ärligt talat måttligt imponerad då jag tyckte han lät som vem som helst, visst han kunde ju spela inget snack men det lät ganska tråkigt. Men så gav jag plattan några gånger till och nu kan jag sägar att "There's hope" som skivan heter växer. Det låter väl i och för sig inte unikt nånstans men han vet hur man skall hantera en gitarr och bjuder på blandad kompott i stilar. Väl värt en lyssning.

Tycker man inte om instrumentala orgier, kanske några av hans inspelningar med James LaBrie (Dream Theatre) kan vara nått som lockar.

Nästa gitarrist skall handla om en platta som man bara måste ha, en platta som växer, växer och växer.

Kanadensiske Dave Martone's  "When the aliens come" ifrån 2007 bjuder på lite utav varje till exempel hårdrock, metal, blues, jazz och fusion. Jag skulle kunna ge hur mycket beröm över denna skiva som helst men skickar med en recension jag gjorde förra året. Martone har för övrigt en ny platta ute nu som jag inte hört men skall givetvis kolla upp denna.

Här ett roligt klipp med honom och annan gitarrist jag inte känner till. Låten finns inte med på omtalade skiva men ger ett bra första intryck.

Igår var bloggfritt då jag istället ägnade kvällen åt några sorgöl efter missad tenta...som vanligt. Dagens inlägg däremot kommer att handla om det hetaste svenska melodiska Hårdrocksbandet sen Europe.

Precis som Europe och Yngwie Malmsteen är  H.E.A.T, som bandet heter, ifrån Upplands Väsby i utkanten av Stockholm. Precis som sina kollegor spelar man melodisk hårdrock av högsta rang, det är till och med så att man hittat tillbaka till det som en gång var så framgångsrikt på 80-talet Hår-rocken, dock med klart mindre "glättigt" sound och lite mer power bakom låtarna. Gillade man Treat under 80-talet skulle jag nog säga att soundet ligger närmare Treat än Europe. 

Låtarna är helt klart byggda kring en stark refräng och sköna riff , det riktigt roliga är dessutom att den 6 man starka gruppen har ett fullspäckat turnéschema framför sig, dessutom finns en publik för denna musik igen, mycket tack vare internet finns det en publik för alla genrer. Inte minst inom hårdrocken som har trogna fans i alla dess led.

H.E.A.T. som bildades så sent som 2007 efter att man slog ihop två band till ett har bandet haft en raketkarriär och nu återstår att se om och var det kommer att stoppa i hyllningarna.

I Sverige går det att se killarna på några olika ställen i november och mot slutet av Europaturnén igen i sveriges 3 största städer ihop med Edguy.

Så missa nu inte att se energiska live och för att förbereda dig hittar du här ett promosoundklipp från deras debutplatta:

HEAT

Idag blir det ett kort inlägg då jag har mycket att göra. Inlägget kommer att handla om Sweden Rock Records stolhet baserade i Malmö, Bonafide.

2007 släpper Bonafide sitt självbetitlade debutalbum. Recensionerna vittnar om ett sound i AC/DC och Faces skola, något som är svårt att neka till. Låtarna är riffstarka ihop med den sköna rösten Pontus Snibb innehar. Bonafide består i övrigt av Mikael Fässberg(gitarr), Nicke Nilsson(bas) och Sticky Bomb(trummor).

Bonafide har hunnit med att få ganska stor uppmärksamhet i rockkretsar då man efter eget gig på Sweden Rock Festival fick hoppa in och spela ytterligare en gång på största scenen efter att Sebastian Bach uteblev med kort varsel. Lägg därtill att man agerade förband på Europe och Deep Purples gemensamma sverigedatum tidigare i år. 

Nu ser vi fram emot uppföljaren något som vad jag förstår är på gång. 

Jag har 3 favoritband som jag anser alla har lyckats producera en hög och jämn standard på sina skivor genom årens lopp. Grupperna är i tur och ordning Whitesnake, Deep Purple och Thunder. Detta inlägg är en hyllning till de sistnämnda som 5/11-08 släpper sitt nya album "Bang".

1990 släpper Thunder sitt debutalbum "Backstreet Symphony" en platta som fick ett bra mottagande och gav gruppen en möjlighet att följa med på diverse turnéer och agera förband. Luke Morley (gitarr och huvudkompositör) och Danny Bowes(Sång) hade spelat tillsammans sedan 1980 i olika band innan man 1989 bildade Thunder ur spillrorna av Terraplane. Med sig tog man även Terraplanes trummis Harry James som fortfarande spelar med Thunder. Övriga medlemmar är Ben Mathews (gitarr och keyboard) samt vid tidpunkten Mark Luckhurst(Bas).

Efter en bra start och med lovorden om att vara "the next big thing" släpper man 1992 "Laughing on Judgement Day" som tar sig ända till 2:a platsen på Brittiska försäljningslistan. Efter det här kommer grungevågen vilket leder till att nästa Thunder skiva dröjer 3 år. Om det är själva grungevågen som försenar skall jag vara osagt men dröjer gör den likväl. Thunders stora genombrott uteblir tyvärr.

1995 "Behind Closed Doors" blir bandets 3:e platta vilken når 5:e platsen på Brittiska listan och blir sista top 10 placerade albumet än så länge. På Behind Closed Doors medverkar nye bassisten Michael Höglund ifrån splittrade suveräna bandet Great King Rat. Svensken stannar i Thunder mellan 93-95 innan han lämnar av personliga själ till bandets stora beklagan. Behind Closed Door är för övrigt min favoritplatta med bandet.

4:an "The thrill of it all" spelades in utan fast bassist. Basen hanterades av Luke Morley och på turné tog man med sig Chris Childs som också blir fast medlem och fortfarande är det idag. The thrill of it all innehåller mer hammondorgel än på tidigare plattor något som gillas av mig väldigt mycket.

Chris Childs första insats på ett studiosläpp skulle bli tillfälliga svanesången, 1999 års "Giving the game away" som också var 10-årsjubileet för Thunder och även den minst intressanta skivan ifrån Thunder, en skiva med hyggliga låtar men kanske lite dåligt drag. År 2000 bestämmer sig Thunder för att splittras, de gör det som vänner och alla medlemmarna fortsätter som musiker med olika projekt.

OK vi har nu nått till 2002 och efter mer eller mindre lyckade sidokarriärer bestämmer sig Thunder att återförenas och gör så med ett livesläpp "Symphony and Stage" som bara är en i raden av officiella livesläpp med Thunder. Året efter kommer också nya "Shooting at the sun" som visar att gruppen åter styr soundet mot det lite tuffare än vid den tillfälliga svanesången.

Om Shooting at the sun var ett steg i rätt riktning så skulle det bli ännu bättre med nästa släpp som skulle bjuda på den perfekta mixen av akustiska gitarrer och elgitarrer ,exempelvis i "I love you more than rock 'n' roll", något som är lite utav ett signum för gruppen. Sjunde plattan fick namnet efter en gammal storfilm med ett omslag som också kopplar till filmen "The Magnifcent Seven".

Med "Robert Johnson's Tombstone" ifrågasätter man om den gode Robert verkligen gick ner till korsvägen för att sälja sin själ till djävulen, allt för att lära sig spela bluesgitarr. Givetvis gör man detta med en glimt i ögat. Något som varit ett stående inslag i Thunders musik är humorn och kan höras i låten från skivan som handlar om...hmmm egenförnöjelse...

Innan jag slutligen länkar till soundclipen ifrån kommande plattan skall nämnas att Thunder alltid har släppt ep's emellan sina fullängdare som innehåller både eget material och covers, vilket gör det väldigt roligt att samla på sig deras skivor...åtminstone om man är samlare *hehe*.

Så folks, håll till godo med sista länken som ger er smakprov ifrån kommande skivan 5/11 "BANG!" hoppas att ni har orkat läsa hela hyllningen eller åtminstone orkat klicka på länkarna som ger er en stunds njutning. Var nu en duktig laglydig männsika och gå ut och köp nya skivan.

Richie Kotzen stötte jag på i början av 90-talet då han var medlem i Poison en skiva som inte låter det klassiska Poison utan bättre. Här är en gitarrist som verkligen kan spela både med fart och känsla det är inte alla förunnat.

Skivans namn är "Native tounge" och innehöll hitlåten Stand som fick en hel del speltid på MTV. Kotzen skulle dock inte bli långvarig i gruppen då han hade problem att vara lojal mot sina bandmedlemmar och hoppade i säng med en kollegas flickvän.

Efter att Kotzen kickades bildade han egna gruppen Mother heads family reunion som släppte en riktigt bra skiva. Det var här jag upptäckte att Kotzen faktiskt har en riktigt bra röst, riv i rösten. Trots kvaliten på skivan skulle det dröja ända till 2008 innan det kom en uppföljare, också den bra men inte lika vass.

Efter några år på egna ben fick han erbjudande att gå med i Mr. Big men jag måste erkänna att jag inte alls har koll på denna era av Mr. Big, dock tänker jag kolla upp det ordentligt eftersom Eric Martin har en riktigt skön röst.

Att han fick erbjudanden att gå med i redan etablerade grupper är inte så konstigt om man lyssnar på hans sätt att spela. Innan jobbet i Poison hade han nämligen hunnit jobba som soloartist ett par år och nu efter ytterligare några år var det alltså dags för nytt band.

Finns det något negativt att säga om Kotzen är det väl att han ibland har lite väl bråttom och glömmer av att spela lite mer på känsla framför sina 180 knyck. Därför vill jag tipsa om plattan Into the black som jag anser skall finnas med i var männsikas skivsamling. Här finner vi alla elementen på Richie Kotzen's samvete:

Gitarrspel med både känsla och fart, här finns bluesen ,funken, rocken och framförallt en själfull röst med både riv och känsla. Sa jag förresten att killen har en skön känsla...

Att det varit en stor revival för 70-talsbanden på senare år råder ingen tvivel men kanske är 2008 året som slår alla rekord.

Band som släppt  skivor i 30-40 år har haft ett mycket bra 08 antingen har man gjort comeback i skivkatalogen eller vad sägs om Nazareth som inte släppt ett studioalbum på 10 år trots ideliga turnéer. När man nu släpper ett nytt album leverera de bra låtar och låter som Nazareth skall. 

Samma sak har även Uriah Heep gjort som dessutom gick tillbaka till sitt 70-tals sound med hammondorgel och allt, inte en synth går att höra. En bra platta för dem som gillar klassisk hårdrock.

Vidare skall ju givetvis nämnas två giganter som båda hade sin storhetsperiod under 80-talet. Det första är Journey som efter en senare tid med Kalle Anka-beteende emot sina senare sångare är tillbaka med ny sångare. Arnel Pineda en Steve Perry-klon som verkligen låter bra på nya Revelations en skiva som innehåller bara bra låtar och verkligen låter Journey alá 80-talet. 

Det andra bandet är mitt personliga favoritband genom alla tider Whitesnake, som inte heller dem har släppt studioalbum på mer än 10 år men det beror ju också på att bandet har legat nere under ett par år. Nu skrivet 2000-tal visar Coverdale och hans mannar att man fortfarande kan. Lägg här till att som säkert redan bekant kommer AC/DC med nytt album.

Utöver dessa utvalda band kan listan göras lång men istället skickar jag med en länk till Ginzas hemsida där jag ökt på 2008 vilket gör att listan innehåller mängder av hårdrocksband i alla dess subgenres. Så fortsätt att rocka så skall jag nästa gång berättat om några släpp som komma skall.

CLASSIC ROCKERS:

Vem vet vad som skall presteras live när ett band äntrar scen, vilken form kommer de att vara i spelmässigt, helt enkelt vad kokmmer levereras. En grupp som alltid brukar leverera (åtminstone sen Steve Morse gick med i gruppen) är Deep Purple. Jag har sett bandet närmare 10grr och aldrig varit besviken. Jag har sett dem med alla 3 gitarrister sedan återföreningen 1984 och sedan 1994 levererar de alltid en hög och jämn nivå.

http://www.youtube.com/watch?v=Xqu6OFCE5eY