Gitarrister fascinerar
Efter ett par hektiska dagar kommer nu ännu ett inlägg. Tro det eller ej jag klarade min tenta.
Ända sedan 50-talet har gitarristen alltid fascinerat människan. Vare sig den hetat Chuck Berry, Ritchie Blackmore, Lita Ford(jämnställdhet du vet) eller Joe Satriani.
Fascinationen har lett till att skivbolagen släppt mängder av instrumentala plattor gissningsvis för att få fram den där nästa stora stjärnan.
Under min tid som recensent på metalshrine.se fick jag ett gäng instrumentala plattor av mer eller mindre bra kvalitet. Ett utav de namnen var Marco Sfogli en Italiensk strängbändare som har arbetat med mängder av etablerade artister.
Vid en första lyssning var jag ärligt talat måttligt imponerad då jag tyckte han lät som vem som helst, visst han kunde ju spela inget snack men det lät ganska tråkigt. Men så gav jag plattan några gånger till och nu kan jag sägar att "There's hope" som skivan heter växer. Det låter väl i och för sig inte unikt nånstans men han vet hur man skall hantera en gitarr och bjuder på blandad kompott i stilar. Väl värt en lyssning.
Tycker man inte om instrumentala orgier, kanske några av hans inspelningar med James LaBrie (Dream Theatre) kan vara nått som lockar.
Nästa gitarrist skall handla om en platta som man bara måste ha, en platta som växer, växer och växer.
Kanadensiske Dave Martone's "When the aliens come" ifrån 2007 bjuder på lite utav varje till exempel hårdrock, metal, blues, jazz och fusion. Jag skulle kunna ge hur mycket beröm över denna skiva som helst men skickar med en recension jag gjorde förra året. Martone har för övrigt en ny platta ute nu som jag inte hört men skall givetvis kolla upp denna.
Här ett roligt klipp med honom och annan gitarrist jag inte känner till. Låten finns inte med på omtalade skiva men ger ett bra första intryck.
