melodicrocktips

Igår var bloggfritt då jag istället ägnade kvällen åt några sorgöl efter missad tenta...som vanligt. Dagens inlägg däremot kommer att handla om det hetaste svenska melodiska Hårdrocksbandet sen Europe.

Precis som Europe och Yngwie Malmsteen är  H.E.A.T, som bandet heter, ifrån Upplands Väsby i utkanten av Stockholm. Precis som sina kollegor spelar man melodisk hårdrock av högsta rang, det är till och med så att man hittat tillbaka till det som en gång var så framgångsrikt på 80-talet Hår-rocken, dock med klart mindre "glättigt" sound och lite mer power bakom låtarna. Gillade man Treat under 80-talet skulle jag nog säga att soundet ligger närmare Treat än Europe. 

Låtarna är helt klart byggda kring en stark refräng och sköna riff , det riktigt roliga är dessutom att den 6 man starka gruppen har ett fullspäckat turnéschema framför sig, dessutom finns en publik för denna musik igen, mycket tack vare internet finns det en publik för alla genrer. Inte minst inom hårdrocken som har trogna fans i alla dess led.

H.E.A.T. som bildades så sent som 2007 efter att man slog ihop två band till ett har bandet haft en raketkarriär och nu återstår att se om och var det kommer att stoppa i hyllningarna.

I Sverige går det att se killarna på några olika ställen i november och mot slutet av Europaturnén igen i sveriges 3 största städer ihop med Edguy.

Så missa nu inte att se energiska live och för att förbereda dig hittar du här ett promosoundklipp från deras debutplatta:

HEAT

Idag blir det ett kort inlägg då jag har mycket att göra. Inlägget kommer att handla om Sweden Rock Records stolhet baserade i Malmö, Bonafide.

2007 släpper Bonafide sitt självbetitlade debutalbum. Recensionerna vittnar om ett sound i AC/DC och Faces skola, något som är svårt att neka till. Låtarna är riffstarka ihop med den sköna rösten Pontus Snibb innehar. Bonafide består i övrigt av Mikael Fässberg(gitarr), Nicke Nilsson(bas) och Sticky Bomb(trummor).

Bonafide har hunnit med att få ganska stor uppmärksamhet i rockkretsar då man efter eget gig på Sweden Rock Festival fick hoppa in och spela ytterligare en gång på största scenen efter att Sebastian Bach uteblev med kort varsel. Lägg därtill att man agerade förband på Europe och Deep Purples gemensamma sverigedatum tidigare i år. 

Nu ser vi fram emot uppföljaren något som vad jag förstår är på gång. 

Jag har 3 favoritband som jag anser alla har lyckats producera en hög och jämn standard på sina skivor genom årens lopp. Grupperna är i tur och ordning Whitesnake, Deep Purple och Thunder. Detta inlägg är en hyllning till de sistnämnda som 5/11-08 släpper sitt nya album "Bang".

1990 släpper Thunder sitt debutalbum "Backstreet Symphony" en platta som fick ett bra mottagande och gav gruppen en möjlighet att följa med på diverse turnéer och agera förband. Luke Morley (gitarr och huvudkompositör) och Danny Bowes(Sång) hade spelat tillsammans sedan 1980 i olika band innan man 1989 bildade Thunder ur spillrorna av Terraplane. Med sig tog man även Terraplanes trummis Harry James som fortfarande spelar med Thunder. Övriga medlemmar är Ben Mathews (gitarr och keyboard) samt vid tidpunkten Mark Luckhurst(Bas).

Efter en bra start och med lovorden om att vara "the next big thing" släpper man 1992 "Laughing on Judgement Day" som tar sig ända till 2:a platsen på Brittiska försäljningslistan. Efter det här kommer grungevågen vilket leder till att nästa Thunder skiva dröjer 3 år. Om det är själva grungevågen som försenar skall jag vara osagt men dröjer gör den likväl. Thunders stora genombrott uteblir tyvärr.

1995 "Behind Closed Doors" blir bandets 3:e platta vilken når 5:e platsen på Brittiska listan och blir sista top 10 placerade albumet än så länge. På Behind Closed Doors medverkar nye bassisten Michael Höglund ifrån splittrade suveräna bandet Great King Rat. Svensken stannar i Thunder mellan 93-95 innan han lämnar av personliga själ till bandets stora beklagan. Behind Closed Door är för övrigt min favoritplatta med bandet.

4:an "The thrill of it all" spelades in utan fast bassist. Basen hanterades av Luke Morley och på turné tog man med sig Chris Childs som också blir fast medlem och fortfarande är det idag. The thrill of it all innehåller mer hammondorgel än på tidigare plattor något som gillas av mig väldigt mycket.

Chris Childs första insats på ett studiosläpp skulle bli tillfälliga svanesången, 1999 års "Giving the game away" som också var 10-årsjubileet för Thunder och även den minst intressanta skivan ifrån Thunder, en skiva med hyggliga låtar men kanske lite dåligt drag. År 2000 bestämmer sig Thunder för att splittras, de gör det som vänner och alla medlemmarna fortsätter som musiker med olika projekt.

OK vi har nu nått till 2002 och efter mer eller mindre lyckade sidokarriärer bestämmer sig Thunder att återförenas och gör så med ett livesläpp "Symphony and Stage" som bara är en i raden av officiella livesläpp med Thunder. Året efter kommer också nya "Shooting at the sun" som visar att gruppen åter styr soundet mot det lite tuffare än vid den tillfälliga svanesången.

Om Shooting at the sun var ett steg i rätt riktning så skulle det bli ännu bättre med nästa släpp som skulle bjuda på den perfekta mixen av akustiska gitarrer och elgitarrer ,exempelvis i "I love you more than rock 'n' roll", något som är lite utav ett signum för gruppen. Sjunde plattan fick namnet efter en gammal storfilm med ett omslag som också kopplar till filmen "The Magnifcent Seven".

Med "Robert Johnson's Tombstone" ifrågasätter man om den gode Robert verkligen gick ner till korsvägen för att sälja sin själ till djävulen, allt för att lära sig spela bluesgitarr. Givetvis gör man detta med en glimt i ögat. Något som varit ett stående inslag i Thunders musik är humorn och kan höras i låten från skivan som handlar om...hmmm egenförnöjelse...

Innan jag slutligen länkar till soundclipen ifrån kommande plattan skall nämnas att Thunder alltid har släppt ep's emellan sina fullängdare som innehåller både eget material och covers, vilket gör det väldigt roligt att samla på sig deras skivor...åtminstone om man är samlare *hehe*.

Så folks, håll till godo med sista länken som ger er smakprov ifrån kommande skivan 5/11 "BANG!" hoppas att ni har orkat läsa hela hyllningen eller åtminstone orkat klicka på länkarna som ger er en stunds njutning. Var nu en duktig laglydig männsika och gå ut och köp nya skivan.

Richie Kotzen stötte jag på i början av 90-talet då han var medlem i Poison en skiva som inte låter det klassiska Poison utan bättre. Här är en gitarrist som verkligen kan spela både med fart och känsla det är inte alla förunnat.

Skivans namn är "Native tounge" och innehöll hitlåten Stand som fick en hel del speltid på MTV. Kotzen skulle dock inte bli långvarig i gruppen då han hade problem att vara lojal mot sina bandmedlemmar och hoppade i säng med en kollegas flickvän.

Efter att Kotzen kickades bildade han egna gruppen Mother heads family reunion som släppte en riktigt bra skiva. Det var här jag upptäckte att Kotzen faktiskt har en riktigt bra röst, riv i rösten. Trots kvaliten på skivan skulle det dröja ända till 2008 innan det kom en uppföljare, också den bra men inte lika vass.

Efter några år på egna ben fick han erbjudande att gå med i Mr. Big men jag måste erkänna att jag inte alls har koll på denna era av Mr. Big, dock tänker jag kolla upp det ordentligt eftersom Eric Martin har en riktigt skön röst.

Att han fick erbjudanden att gå med i redan etablerade grupper är inte så konstigt om man lyssnar på hans sätt att spela. Innan jobbet i Poison hade han nämligen hunnit jobba som soloartist ett par år och nu efter ytterligare några år var det alltså dags för nytt band.

Finns det något negativt att säga om Kotzen är det väl att han ibland har lite väl bråttom och glömmer av att spela lite mer på känsla framför sina 180 knyck. Därför vill jag tipsa om plattan Into the black som jag anser skall finnas med i var männsikas skivsamling. Här finner vi alla elementen på Richie Kotzen's samvete:

Gitarrspel med både känsla och fart, här finns bluesen ,funken, rocken och framförallt en själfull röst med både riv och känsla. Sa jag förresten att killen har en skön känsla...

Att det varit en stor revival för 70-talsbanden på senare år råder ingen tvivel men kanske är 2008 året som slår alla rekord.

Band som släppt  skivor i 30-40 år har haft ett mycket bra 08 antingen har man gjort comeback i skivkatalogen eller vad sägs om Nazareth som inte släppt ett studioalbum på 10 år trots ideliga turnéer. När man nu släpper ett nytt album leverera de bra låtar och låter som Nazareth skall. 

Samma sak har även Uriah Heep gjort som dessutom gick tillbaka till sitt 70-tals sound med hammondorgel och allt, inte en synth går att höra. En bra platta för dem som gillar klassisk hårdrock.

Vidare skall ju givetvis nämnas två giganter som båda hade sin storhetsperiod under 80-talet. Det första är Journey som efter en senare tid med Kalle Anka-beteende emot sina senare sångare är tillbaka med ny sångare. Arnel Pineda en Steve Perry-klon som verkligen låter bra på nya Revelations en skiva som innehåller bara bra låtar och verkligen låter Journey alá 80-talet. 

Det andra bandet är mitt personliga favoritband genom alla tider Whitesnake, som inte heller dem har släppt studioalbum på mer än 10 år men det beror ju också på att bandet har legat nere under ett par år. Nu skrivet 2000-tal visar Coverdale och hans mannar att man fortfarande kan. Lägg här till att som säkert redan bekant kommer AC/DC med nytt album.

Utöver dessa utvalda band kan listan göras lång men istället skickar jag med en länk till Ginzas hemsida där jag ökt på 2008 vilket gör att listan innehåller mängder av hårdrocksband i alla dess subgenres. Så fortsätt att rocka så skall jag nästa gång berättat om några släpp som komma skall.

CLASSIC ROCKERS:

Vem vet vad som skall presteras live när ett band äntrar scen, vilken form kommer de att vara i spelmässigt, helt enkelt vad kokmmer levereras. En grupp som alltid brukar leverera (åtminstone sen Steve Morse gick med i gruppen) är Deep Purple. Jag har sett bandet närmare 10grr och aldrig varit besviken. Jag har sett dem med alla 3 gitarrister sedan återföreningen 1984 och sedan 1994 levererar de alltid en hög och jämn nivå.

http://www.youtube.com/watch?v=Xqu6OFCE5eY