Sångarbyte - Unusual Heat
Ja alltså går, det gör det ju, det fattar väl vem som helst. Men går det att göra på ett bra sätt, med fortsatt framgång? Undantagen finns men det är klart färre än fler som lyckats.
Plattan som jag vill tipsa om är en grupp som just vid detta tillfälle råkat ut för ett sångarbyte. Det var när Lou Gramm bestämde sig för att satsa på sin solokarriär som Foreigners gitarrist och ledare, Mick Jones, tog in Johnny Edwards (ex King Kobra) som ny sångare.
Lyssnar man på Edwards röst hör man snabbt att han skall klara av Lou Gramm's gamla alster utan problem men hur låter det på skivan som kom 1991 "Unusual Heat"?
Ja eftersom bloggen handlar om skivor jag gärna tipsar om kan jag ju avsläöja att jag tycker om den skarpt. Låtarna är rifforienterade och mestadels upptempo rätt igenom. Något som Foreigner kanske inte gjort sig kända för i Sverige, där alla minns "I wanna know what love is".
"Unusual Heat" skulle man kunna kalla en kusin till Bad Companys släpp vid den här tiden då båda banden producerades av Terry Thomas, Thomas som även står med som låtskrivare till de flesta låtar gör också att soundet påminner om varandra ganska rejält. Slutsatsen av detta blir givetvis att kolla upp Bad Companys skivor om du gillar "Unusual Heat".
Bäst på skivan tycker jag "Only Heaven Knows" samt "Low Down and Dirty" är, två låtar som inleder skivan och därefter är det jämnt skägg på resterande låtar med idel hög kvalitet. Har du dessutom möjlighet att spela skivan på hög volym så rekomenderas detta starkt.
Hur var det då med att ersätta den framgångsrika Lou Gramm ja i detta fall inte så lyckat. Skivan är den minst säljande skivan med Foreigner och när Lou Gramm återvände 1995 på Mr. Moonlight sålde även denna platta mer.
Idag turnerar Foreigner framgångsrikt över hela världen dock inte med Gramm utan Kelly Hansen (ex. Hurricane) på sång.
Några framgångsrika grupper som lyckats byta ut sin sångare är oftast de som byter stil helt och hållet eller skaffar en karbonkopia av den förre sångarens röst.
Deep Purple bytte ut sin sångare 1973 och i spelade för större publik än nånsin. Deras skivor sålde även riktigt bra just för att man lät lite annorlunda men ändå som Deep Purple.
Journey har skaffat en karbonkopia av Steve Perry som den mest framgångsrika sångaren hette. Arnel Pineda har tillsammans med gruppen alldeles nyligen släppt skivan "Revelations" som är helt makalöst bra och likt deras mest framgångsrika plattor.
Toto är ett annat exempel som bytt sångare flertalet gånger och lyckats hålla succen uppe ända till man tog tillbaka orginalsångaren Bobby Kimball som var med fram tills gruppen splittades.
Själv har jag otroligt svårt att kunna se någon ersätta Mick Jagger Stones, det finns liksom ingen som har den karisman.
Som ni kanske märker kan diskussionen hållas vid liv länge och gör gärna det i kommentarer här på sidan så hörs vi där.
FUNKAR, FUNKAR INTE...
Blue Murders båda studioalbum
"Nothin but trouble" släpptes 1993 med samma medlemmar som på första släppet nämligen de två supermusikerna Carmine Appice, trummor och Tony Franklin, bas. Dessutom medverkade bland annat Marco Mendoza, bas, en man som skulle komma att figurera i flertalet Sykeskonstellationer framöver.
Denna uppföljare håller nästan lika hög klass som det självbetitlade första släppet. Det är bra tryck i låtarna med det karakteristiskt tunga gitarrsoundet John Sykes besitter på whitesnakes sjäkvbetitlade släpp ifrån 1987. Ett sound som Sykes gjort till Blue Murders egna med blixtrande solon däremellan. Alla låtarna är skrivna av Sykes själv förutom en cover på Small Faces "Itchicoo Park", en förövrigt bländande bra version.
Vad som drar ner kvalitén på plattan är att det är lite många lugna låtar. Det är förvisso bra låtar men då alla dessa ligger
på den senare delen av skivan blir det lite segt. "Love Child" heter den bästa låten på skivan som också denna finns på senare delen av skivan.
Jag har givetvis inte glömt av debutskivan som är en klassiker bland intresserade av melodisk hårdrock. Debuten bjuder på starka låtar med tyngd i arrangemangen men även med känsla och lite blues implementerad i lirandet här "Jelly Roll".
Det finns tyvärr inte så många klipp på tuben men jag postar upp två till här som den första ifrån "Nothin but trouble" och andra ifrån debuten.
Save my love och Billy
Censurerade omslag
Så dagens ämne är plattor med bra musikalisk kvalitet som blev tvingade till ändring av sitt omslag!
Great White har inget unikt sound utan kom fram i mitten av 80-talet med ganska enkla arrangemang men med ett visst gung i låtarna.
Med plattan "Hooked" invigde min bästa kompis mig för gruppen. Efter presentationen av "Hooked" köpte jag ett par plattor med Great White vilket ytterligare fick mig att gå igång på gruppen. Idag tycker jag de fortfarande har ett skönt sound då de håller kvar vid det som gjort dem kända. Senaste plattan kom 2007.
Hooked: efter och före censur.
Nästa album är ett som jag inte visste hade gått igenom censur och det är en klassiker.
Bon Jovi's "Slippery when wet" har också fallit under den stora klubban för nej, nej i USA. Nu är jag van släppet som är officiellt och för mig är det omslaget som gäller, men tittar man på det censurerade omslaget kan jag inte tycka annat än att det är löjligt att censurera det. Visst foto är taget i brösthöjd på tjejen men hon har kläder på sig...mer eller mindre.
Jaja plattan skulle i alla fall bli Bon Jovi's stora genombrott efter 2 tidigare försök. Resten är som de säger historia.
Bon Jovi's senaste platta kom 2007.
Slippery when wet: efter och före censur
Ännu en klassiker som inte riktigt höll men inte på grund av censur utan på grund utav att flertalet handlare vägrade sälja skivan just för omslagets utseende är "Appetite for destruction", däremot finns bilden kvar inuti CD-häftet.
Apitite for destruction: efter och före protest
De säger att ny platta skall släppas i år. Det finns till och med ett releasedatum, men ärligt talat så tror jag det först när jag ser det.
Både Bon jovi och Guns and Roses är så stora namn därav att jag inte nämner så mycket om dem. Har du mot förmodan inte hört banden så mycket rekommenderas "Slippery when wet" och "New Jersey" och "Keep the faith" som inkörsport för Bon jovi.
I Guns and Roses fall är det bara "Appetite for destruction" som är helgjuten, de båda samtida släppen "Use your illusion I och II" är lite ojämna och skulle varit en helgjuten platta om man endast släppt en sammanställd skiva utav de två, alternativt en dubbelplatta. Däremot innehåller de båda sistnämnda kanske några utav bandets bästa låtar.
Melodiskt, proggresivt - Cloudscape
Idag skall vi ta ut svängarna lite då vi kommer nosa på den lite proggresiva sidan av rocken. Dock håller vi oss kvar i den melodiska fåran. Kanske detta inte är något för den traditionelle melodicrocklyssnaren men ibland måste man ta svängarna lite.
Kom ihåg att en bra låt är en bra låt!
Cloudscape från Helsingborg upptäckte jag vid debutsläppet 2005 då några av medlemmarna promotade sin grupp på Sweden Rock Messageboard. Efter denna promotion har det gått 3 plattor med senaste släppet i år - 2008.
Det som gör att man fastnar för gruppen är deras förmåga att skapa melodier i sina arrangemang, då i form av sångmelodier och gitarrmelodier, allt backat av en tung rythmsektion (läs trummor och bas). Dessutom backar man upp sina arrangemang med en keyboardmatta som passar in perfekt i låtarna.
När andra skivan släpptes "Crimson skies" kändes det till att börja med som gruppen inte riktigt levererade vilket var en tanke jag snart skulle få svälja.
Om den självbetitlade debuten innehöll ett par riktiga monsterlåtar, som förmodligen fortfarande tillhör toppen av deras låtkatalog, har uppföljaren en jämnare låtkvalitet med fler influenser än debuten bland annat orientaliska inslag.
Så till nutid och "Global Drama" som tredje skivan heter där man har vidareutvecklat de exotiska inslagen med sitar som spännande ingrediens och att man lägger in akustisk gitarr i en annars så tung ljudmassa viket ger en skön kontrast.
Man kan känna igen gruppen i alla skivorna då Cloudscape håller kvar vid sitt sound med mindre förändringar för att komma framåt som band, gissar jag. Förändringarna har än så länge varit positiva och det finns ingen anledning att tro att fortsatt utveckling skall försämra. Och precis som Cloudscape har gjort bör man nog göra tycker jag, förändring i små steg ger en positiv effekt.
Jag kan rekommendera att se bandet live om de kommer i din närhet. Live ger gruppen nämligen en extra dimension, som visar upp ett tight och samspelt band med en utmärkt frontperson. Avslutningsvis ett klipp som kanske inte gör bandet full rättvisa då de helst skall spela i mörker med en schysst ljusrigg i ryggen.
Gitarrister fascinerar
Efter ett par hektiska dagar kommer nu ännu ett inlägg. Tro det eller ej jag klarade min tenta.
Ända sedan 50-talet har gitarristen alltid fascinerat människan. Vare sig den hetat Chuck Berry, Ritchie Blackmore, Lita Ford(jämnställdhet du vet) eller Joe Satriani.
Fascinationen har lett till att skivbolagen släppt mängder av instrumentala plattor gissningsvis för att få fram den där nästa stora stjärnan.
Under min tid som recensent på metalshrine.se fick jag ett gäng instrumentala plattor av mer eller mindre bra kvalitet. Ett utav de namnen var Marco Sfogli en Italiensk strängbändare som har arbetat med mängder av etablerade artister.
Vid en första lyssning var jag ärligt talat måttligt imponerad då jag tyckte han lät som vem som helst, visst han kunde ju spela inget snack men det lät ganska tråkigt. Men så gav jag plattan några gånger till och nu kan jag sägar att "There's hope" som skivan heter växer. Det låter väl i och för sig inte unikt nånstans men han vet hur man skall hantera en gitarr och bjuder på blandad kompott i stilar. Väl värt en lyssning.
Tycker man inte om instrumentala orgier, kanske några av hans inspelningar med James LaBrie (Dream Theatre) kan vara nått som lockar.
Nästa gitarrist skall handla om en platta som man bara måste ha, en platta som växer, växer och växer.
Kanadensiske Dave Martone's "When the aliens come" ifrån 2007 bjuder på lite utav varje till exempel hårdrock, metal, blues, jazz och fusion. Jag skulle kunna ge hur mycket beröm över denna skiva som helst men skickar med en recension jag gjorde förra året. Martone har för övrigt en ny platta ute nu som jag inte hört men skall givetvis kolla upp denna.
Här ett roligt klipp med honom och annan gitarrist jag inte känner till. Låten finns inte med på omtalade skiva men ger ett bra första intryck.
